Är på plats i Chicago, president Obamas hemstad där han för några dagar sedan firade sin 50:e födelsedag. Just i dessa timmar gör han allt utom att fira. Världsekonomin är i gungning och USA är Atlantångaren med stora hål i skrovet. Matroser och besättningsmän – i form av republikaner och demokrater – springer som yra höns på däck. Alla skyller på alla, ingen tar ansvar, alla vill i de få livbåtar som finns. Och om Atlantångaren går i kvav följer en rad sammanlänkade skepp efter. Ensam på USA:s kommandobrygga står en ensam, pressad kapten Barack Obama.
Sådan är bilden som ges i amerikanska kanaler just nu. Kritiken är stenhård. Journalister och experter skyr inga medel, men ändå verkar ingen riktigt förstå allvaret, eller åtminstone inte vilja bryta mönstret i kritiken mellan höger och vänster. Nästa år är det val i USA och här positionerar man sig redan. Presidenten är med andra ord som mest sårbar just nu, inte minst eftersom demokraterna är i minoritet i Representanthuset.
Här i Chicago är klockan nu åtta på morgonen. Om en timme öppnar börserna, och Obama måste hålla hårt i rodret. För det är i krisen som ledarskap testas. Vi har sett ledare resa sig, vi har sett ledare falla: Jens Stoltenberg står starkare efter krisen än före, många andra har gjort motsatt resa. Kris handlar som allt annat ledarskap, om kommunikation. Att försöka förstå och förklara vad som händer, att kommunicera en handlingsplan. Det värsta i en kris är att bli handlingsförlamad, det är bättre att agera, och i värsta fall ta konsekvenser av ett misslyckande.
