Vem är bra på att hantera kritik?

Ett av arbetslivets viktigaste verktyg handlar om att ge kritik. Tala om för folk vad som är bra och dåligt. Helt enkelt för att saker och ting ska bli bättre. Alla säger sig vilja ha kritik, att det är viktigt. Men få är det som kan ge konstruktiv kritik. Ännu färre som kan ta emot kritik. Vi blir lätt sårade, och går i försvarsställning.

I veckan kritiserades ett projekt som jag varit involverad i. Det är ett TV-program som heter Guds hus, och som går på TV8. Med en gång vill jag erkänna att det fanns visst fog för kritiken. Men på det sätt den framfördes så blev den djupt sårande. Och jag fick anstränga mig till mitt yttersta för att inte trycka tillbaka och säga något riktigt förolämpande. Det är nämligen ett annat problem – som chef – att du kan inte använda ditt överläge för att ge igen. Du får heller aldrig skylla i från dig. Då är du en riktig looser. 

Efter veckans käftsmäll – för det var ungefär så det kändes – har jag använt en del tid för att fundera över konsten och kraften i vårt sätt att kritisera varandra.

Ungefär följande har jag kommit fram till:
1. Folk som kritiserar utifrån skadeglädje har jag svårt att ta på allvar.
2. Likaså dom som inte själva har något positivt trackrecord.
3. Och inte dom som är självutnämnda experter på allting, och tycks tro att jorden snurra kring deras axel. 4. Och inte dom som måste förstärka sin kritik genom att hänvisa till ”många”. Vi är många som tycker…

Konstruktiv kritik:
– funkar när positiva omdömen ges offentligt, och de mer negativa omdömena framförs i välmening och med små bokstäver i enrum.
– mår bra av att vänta någon dag, och ge utrymme för nerverna (efter exempelvis ett offentligt framträdande) att lugna sig något. 

Finns det fler åsikter om kritik?